För andra morgonen i rad vaknade jag med ett ryck och tänkte -Fan det är för ljust ute för att vara till min fördel. Båda morgnarna har jag haft fel och med ganska gott om tid hunnit som jag ska.

Gårdagen.
Hemma hos Fia var det trängre än vanligt, människorna var gladare än vanligt och många som jag inte träffat på länge var där ...som vanligt. Vi stod på soffan och dansade, Fias ryamatta blev till ett gosigt dansgolv där vi gestikulerade till texterna i låtarna som spelades. Vi vrålade så högt vi kunde, bara för att vi faktiskt kunde..och ville. Framför allt var vi på gång!
Självklart följde jag med ut, att gå hem fanns inte på tankarna och inte att sluta dricka vid klockan 12 heller. Det är ju så tråkigt med en massa regler, det är mycket roligare att vara banbrytare.
Jag bröt även ledet när det sades att vi var på väg till Bistro. Nej, hojtade jag så högt jag kunde för att bli hörd. Men alla gick dit i alla fall. En hörde mig, Robin, och han höll med mig. Så vi gick till O'learys och drack öl. Därefter, mycket riktigt som jag hade förutspått, trillade en efter en in till oss på lerran, så snart var vi hela gänget samlat igen.

Tanken på att jobba en dag som denna gör att man egentligen bara vill dö lite. Men jag cyklade bort till jobbet, sjönk ned i stolen och räknade minutrar till min gyrostallrik.
Mellan samtalen funderade jag lite över livet, varför slutar man inte dricka vid klockan 12? Varför går man ut? och kanske det viktigaste fråga av alla...Varför är ölen på O'learys så stora?
Jag kom inte på några vettiga svar alls.





Tack och hej ljuva säng!