Det var snöigt ute. Det var fullsatt på trikken. Vi stod och trängdes som djur i en bur. En kvinna nös mig i nacken och jag rös när jag kände små små snordroppar sätta sig på huden. Det var svettigt och glasrutorna var immiga.
Barn skrek, ungdomar skrattade, äldre tanter som var förbryllade över trängseln, en gubbe som såg bittert på de unga som verkade ha så kul. "Neste hålleplass är Olaf Ryes plass". Det var mitt stopp. Jag stod omringad av barnvagnar.
Dörrarna öppnades, jag praktiskt taget flög ut. Men vänta! En barnvagn ska av. Jag vet att vi alla vill av så fort som möjligt. Så jag vänder mig om och frågar om hon trenger hjelp? Så gärna så! Jag lyfter tag i barnvagnen och lyfter ned den för trappan, som stålmannen själv. "Tusen tusen takk!" Det var så lite så, svarar jag och försvinner osynligt som den goda fen!
Även en sådan liten tjänst kan göra väldigt mycket. För mig var det dagens hjälteinsats. För hur glad var inte mamman?
Det är väldigt stressigt när man ska av, ens utan barnvagn!
  Igår förlorade jag i klunstävlingen och det blev jag som fick rensa avloppet i duschen. Fy fan, säger jag bara! För er som inte känner mig så bra så kan jag säga att jag har en stor fobi för hår. Jag tycker det är så fullkomligt äckligt och motbjudande. Ni förstår då också..Att bor man fyra tjejer som alla har långt hår, så kan det inte bli värre!
Där stod jag alltså med en H & M påse om handen och grävde och jag klökte som en katt. Jag klarade det..Men nattens drömmar var inte att leka med.

Hjältestatus på mig!



Men nu går jag vidare i livet.
Så här ser t.ex. Grunerlukka ut igår och idag...



   
 Kul med lite sol .

ha de!