Kära Vänner och Bekanta!

Livet här i Oslo rullar på i en väldig fart just nu!
Jag och Fia jobbar på i gruvan varje dag och när vi kommer hem är vi helt döda! Och så ser våra dagar ut...
Vi går upp vid 04.00 på morgonen och kommer hem vid 17.00. Sedan äter vi och degar framför något avsnitt av någonting, eller läser..Sen sover vi.
Jag måste erkänna att jag aldrig haft så hårt jobb tidigare. Jag har träningsvärk i varenda muskel i benen efter alla knäböjningar jag gör varje dag när jag lyfter bomullskuddar, haha, och för att jag rör på mig hela tiden, förutom när jag har rast!
Natta sa förut att hon hellre ville känna sig död av trötthet för att man har varit aktiv än av tristess för att man inte har gjort något på hela dagen och det håller jag med om! Hoppas dem får jobb snart!
Jag är sjukt glad över att jag har jobb och jag hoppas att det blir ett nytt uppdrag direkt efter det här!
Man får ju inte glömma att man är här för en anledning!
    Idag är det fredag och hela dagen har jag känt mig otroligt glad. Lyckorus! I morgon får jag sova ut och jag ska inte gå mer än nödvändigt!
  Just det, kom på att jag inte har berätta om något sjukt äckligt som hände igår morse på väg till centralen...

En morgonrysare.
Det var bäcksvart utomhus när de två söta svenska flickorna begav sig ner mot tågstation. Klockan var 5 på morgonen och inte en själ var ute. Regnet hade precis avtagit och det var fuktigt i luften. De gick förbi den hemska vodoo dockan som hängde i trådar. En rysning gick genom kroppen. Ända sedan de kom till Oslo hade de känt obehag av att gå förbi den! Ofta såg de pundare och hemlösa sitta vid den och de hade undrat vad den egentligen symboliserade.
När de väl kommit ner för backen såg de två skumma gestalter närma sig.  De gick på andra sidan gatan, men ändrade nu riktning och genade mot dem. De tittade förskräckt på varann! Att de egentligen var trötta var nu som bort blåst. Allt blev plötsligt så verkligt. Den ena flickan tog ett hårt grepp runt paraplyet tills knogarna vitnade och viskade något om att det kunde de använda som vapen, just in case liksom.
De skumma typerna passerade dem och mummlade något åt dem som de inte kunde tyda. Skräcken blev ännu värre när de fortsatte att gå bakom dem och ett walk-maraton infann sig automatiskt.
De tänkte båda på vad som kunde hända. De hade de gjort tusen gånger i huvudet sedan de såg dem med kofoten. Tankar flög i huvudet om att de skulle bli överfallna bakifrån och få ett slag i bakhuvudet. Det small till. Men det var inte deras huvuden, utan en lyktstolpe som hade fått slaget. De var skonade.
Halvspringandes därifrån kom de fram i god tid till stationen och pustade tungt ut.

Ja, så var det. Nu luktar det alldeles för gott ut ifrån köket, så nu blir det dags att laga mat. Dessutom kommer Mia hem och levererar kokosbollar som hon har fått från hennes jobb. Det här kan bli en sjukt bra kväll.
Lätt en 10a!

heppåre