Visst är det konstigt hur man kan relatera saker och ting till vissa saker eller personer. En doft, så tänker man på en person eller en plats. En låt, som får en att minnas. Smaker etc. Våra sinnen jobbar för fullt och skickar signaler till centrumet för minnen hela tiden.
  Inatt när jag inte kunde somna lyssnade jag på Mannen i den vita hatten (16 år senare), Columbus, Dom andra, Den döda vinkeln, Palace and Main, Järnspöken, Socker, Sverige, Kungen är död.
Jag har aldrig varit ett fan av Kent. Det har jipe stått för. Jag har stått bredvid med en liten sådan där anti-känsla. Inte Kent alltså, likadan var jag med Winnerbäck! Denna uppståndelse kring en artist. När folk gick runt med Kent-tröja för några år sedan bestämde jag mig, aldrig Kent. Hysterin skapade avsky hos mig.
Men...

Några år senare, i vårt grannland bytte jag och Markus musik. Jag gav Kent en chans och fastnade för några låtar, just dessa här ovanför!
Det blev min musiklista när jag åkte tunnelbana ut till Romsås. Mina känslor då var någon slags frihetskänsla. Jag står på egna ben! Samtidigt som jag vid dessa tillfällen alltid var utpumpad på energi och supertrött. Jag kände mig ganska less på allting, ville hem och kände saknad efter nära och kära.
Oj oj oj, vad känslomässigt det låter...Det jag vill komma till är att..
I går kväll lyssnade jag på dessa låtar, och jag befann mig inte längre i mitt rum här i Kalmar. Jag satt på tunnelbanan från Jernbarnetorget ut till Romsås.
Jag blev helt ställd av tanken. För jag har inte lyssnat på Kent sedan dess och jag visste inte att jag relaterade deras låtar så mycket till tunnelbanan i Oslo. Fascinerande!



Vad lyssnar du på när du vill minnas och vad tänker du på?

Moa